Mangelpop kommer alltid att vara ett pappersfanzine

Den vitala rörelsen med pappersfanzines må vara död men Mangelpop är inte nedlagt, det tar bara en paus. Som så många gånger förr. Utgivningen - om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan när blott nio nummer släppts på tolv år - har hela tiden varit sporadisk, med en ständig undran om jag ska orka göra någon mer utgåva. Men inspirationen försvinner aldrig, den tar som sagt bara en kortvarig semester innan den åter står redo på startbanan. Bloggar och nättidningar är skiten numera men hos mig står ett tryckt eller kopierat A5-fanzine på papper fortfarande i en klass för sig.

Mitt första fanzine hette Bimbo och startades efter Hultsfredsfestivalen 1995. Namnet kom dels från en av karaktärerna i den vid den tiden populära TV-serien Tre Kronor, dels från en kompis grannes' golden retriever (kanske världens snällaste och roligaste jycke någonsin, R.I.P.). Bimbo handlade bara om musik, framför allt punk och hardcore. Musik var väldigt viktigt då. Just hardcore och punk var en stark undergroundrörelse, och på mitt gymnasium fanns minst två fanzines och ett skivbolag. Vi var unga och det fanns inte ett nytt band vi inte hade koll på. Vi gick på konserter och drömde om att få stagediva på en hardcorespelning i Umeå.

Efter tre Bimbo-nummer, en häpnadsväckande god distribution ute i landet och värmande goda omdömen från kollegor, inträffade en kliché: Jag mötte Gud. Jesus. Nyhetsbomben släpptes officiellt 1997 i fanzinet Zimbo som var ett förstadium till vad som senare skulle komma att bli Mangelpop. De förväntade dissningarna och avståndstagandena som jag fruktade uteblev helt. Nog för att jag ansågs vara vidskeplig men ingen kastade mig av banan.

Och Mangelpop såg dagens ljus, och har fram till dags dato utkommit med fem nummer. Det musikdominerade innehållet har efterhand blandats upp med andra inslag, en naturlig utveckling i takt med att musik inte är lika viktigt längre. Något jag som 18-åring förstås aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga. Visst, det går inte en dag utan att jag lyssnar på en skiva, men det intensiva intresset att söka upp och få koll på de senaste banden finns inte längre. Då och då läser jag Sonic för att uppdatera mig. Musik är fortfarande viktigt, men inte viktigast!

Om jag skulle gå på nån spelning eller höra nån intressant skiva kan ni räkna med att jag skriver om det här. Andra tankar (läs: viktigare saker!) kommer dock att hamna på http://kidsize.blogspot.com/ Efter visst funderande kom jag fram till att alla mina projekt inte behöver heta likadant. Ty tro det eller ej, men utveckling och förnyelse kan vara ledord även för en sådan kulturkonservatist som jag.

Under construction!

Ni kommer snart förstå...